Pressmeddelande
Får publiceras omgående
Fredliga hjälporganisationer nekas inträde i Israel
På söndagen den 11 januari 2009, anlände två personer från organisationen International Solidarity Movement, ISM, till flygplatsen i Tel Aviv. Det var Fie Knudsen och Andreas Käiväräinen som hade en 90 dagars resa planerad till Palestina. De planerade att övervaka den israeliska arméns övergrepp på det Palestinska folket.
Men redan på flygplatsen tog det stopp och efter sju timmar av förhör så ställde den israeliska säkerhetstjästen ett ultimatum: För att få ett tio dagars visum skulle aktivister betala 5000 dollar (drygt 40 000 svenska kronor) var. De var också tvungna att skriva ett papper där man avsade sig rätten att resa in på de ockuperade områdena delta i någon form av politiskt aktivitet.
När aktivisterna förklarade att de inte kunde betala denna summa avslutades förhöret och de transporterade till ett häkte.
I häktet fick aktivisterna ringa varsitt samtal. Andreas valde att ringa sitt samtal till den svenska ambassaden. Fie som är dansk medborgare ville ringa till det danska konsulatet. Hon nekades att ringa till sitt konsulat med förklaringen att konsulatet lgger i Ramallah, på Västbanken och inga samtal fick göras till ockuuperad mark. Det var under inga omständigheter tillåtet att ringa till Palestina och att Palestina har samma landskod som Israel hörde inte till saken.
Efter ett par timmar i häktet fördes aktivisterna till ett flygplan som skulle ta de båda tillbaka till Sverige. Väl på planet så förklarade Andreas och Fie att man motsatte sig deporteringen som saknade grunder.
– Det här var vårt sätt att protestera mot Israels agerande, säger Andreas Käiväräinen.
Polisen hämtade aktivisterna på planet, den här gången med mycket hårdare attityd än innan, och togs tillbaka till häktet. Polisen fortsatte att neka Fie rätten till ett samtal och aktivisterna slängdes in i varsin cell med kameraövervakning.
På morgonen som följde blev Andreas väckt av poliserna som drog ifrån honom täcket han låg och sov under. De berättade att Fie under natten hade blivit aggressiv och fördes därför till fängelset i Tel Aviv. Man hade sagt samma sak till Fie men att det var Andreas som hade blivit aggressiv på planet på väg hem till Sverige och att Andreas var gripen av svensk polis. Fie vart självklart mycket upprörd och förvånad över uttalandet och när hon en kort stund senare åter fördes till flygplatsen för att skickas hem så valde hon att frivilligt åka hemåt.
Andreas fick på kvällen träffa en advokat som var utsänd av ISM. Efter samtalet med advokaten stormade poliserna in i cellen och skrek åt Andreas att plocka fram en mobiltelefon. Men polisen hade redan fråntagit honom telefon. Poliserna sökte grundligt genom hela cellen och visade på irritation när de inte hittade telefonen och bad Andreas att klä av sig alla sin kläder. Kläderna behöll polisen i mer än två timmar. Efter det så började man sin psykiska terror och bankade varje halvtimme i dörren för att hålla aktivisten vaken.
På morgonen efteråt togs Andreas till flygplatsen och väl framme vid planet stod två säkerhetsvakter och viftade med ett par handbojor. På frågan om han ville ha dom på sig eller om han snällt skulle följa med planet så valde han att följa med frivilligt.
Det personliga lidandet som fredsaktivisterna har utsatts för är däremot ingenting mot det lidandet som det Palestinska folket utsätts för på daglig basis.
Vi alla människor som dag ut och dag in står vid sidan om och ser på måste vakna och förstå allvaret i Israels övergrepp på det Palestinska folket.
Genom att hindra människor från att resa till Palestina vill Israel än mer skära av Västbanken och Gaza från omvärlden. Staten Israel vill låtsas om att det inte pågår någon ockupation eller några övergrepp på den palestinska befolkningen. Detta är också anledningen till att journalister nekas inträde i området. När den israeliska staten nekar journalister och internationella observatörer inträde, inte bara i Palestina utan även till Israel, ger det anledning till stor oro över vad som egentligen händer inne i landet!
Vi anser att alla individer kan bidra på något sätt. Det kan handla om bagatellartade saker som att diskutera med en vän, ansluta sig till en grupp på facebook eller varför inte donera 50 eller 100 kronor till en efter eget tycke lämplig organisation.
Genom att ta steget ut och med våra egna kroppar försöka åka till Palestina, delta i det dagliga palestinska kampen mot ockupationen och visa att det finns en värld som lyssnar trots att våra politiska ledare inte gör det, är vårt sätt att agera. Som ett kollektiv kan vi göra mer. Som en del av en större grupp kan vi gemensamt göra vår röst hörd ännu högre.
– Lösningen ligger i att organisera sig, avslutar dom två fredsaktivisterna.